PÅ SVENSKA

En lite annorlunda introduktion

Jag ska inte ljuga. Jag vet inte hur jag skulle skriva allt på svenska som finns på mina finska och engelska sidor. Och jag vill inte vilseleda dig om mina språkkunskaper genom att göra en direkt översättning. Förutom mina egna färdigheter har jag använt artificiell intelligens för den här texten, eftersom jag inte tänker ignorera tiotusentals invånare i Esbo och Nyland bara för att mina språkkunskaper är begränsade till mer vardagliga samtal än vad politiken kräver.

Jag hoppas att den svenskspråkiga befolkningen ser min starka motivation att utveckla Esbo och Västra Nylands välfärdsområde, särskilt med tanke på mina barns och vår gemensamma framtid. Jag vill också förmedla en internationell inställning som ser positivt på framtiden, med fokus på samarbete och dialog, och som förstår samspelet mellan teknik, humanism och politik på ett sätt som gynnar alla samhällsgrupper.

För att fortsätta på ärlighetens spår: så att detta inte kommer som en överraskning senare, och även om det kanske kostar mig några röster, så stödjer jag inte obligatoriska studier av det andra inhemska språket i skolorna. Detta är dock inte grundat på någon barnslig ovilja mot svenska språket, svenskar eller finlandssvenskar, utan på en genuin tro att detta skulle främja alla finländares intressen – inklusive den svenskspråkiga befolkningen. Låt mig förklara.

Jag har tydliga minnen från grundskolan, gymnasiet och universitetet av hur många av mina klasskamrater som verkligen tog svenskastudierna på allvar. Och jag har en ganska bra uppfattning om hur många av dem som idag kan prata på den nivå som krävs för samhällsdiskussion, vårdarbete eller internationella affärer. Jag skulle bli positivt överraskad om det var fler än en person per klass. Samtidigt vet jag att det kunde ha varit fem eller fler i min klass som verkligen velat lära sig svenska ordentligt. Men det fanns inte möjlighet för det, eftersom de omotiverade eleverna störde undervisningen. Om bara volontärerna hade deltagit hade resultaten blivit mycket bättre. Å andra sidan, i de elever som skulle ha valt något annat hade vi inte förlorat en enda skicklig framtida svensktalare.

Finländare ger resten av världen ett stort försprång genom att lära sig ett svårt språk som bara talas i ett land och 0,07% av världens befolkning. Så mycket som jag stöder internationalism och språkkunskaper, tycker jag inte att vi ska tvinga alla att lära sig ännu ett språk mera som bara marginellt ökar antalet länder vi kan kommunicera med, och som bara tillägger 0,2% av världens befolkning. All denna kamp och två hela språk senare har vi 99,73 % av världen utom räckhåll. Var det värt det?

Dessutom har jag aldrig träffat någon under 70 år i Norden som vägrat prata engelska med mig, eller vars engelska inte var fullt begriplig. Situationen förändras radikalt i länder som till exempel Tyskland, Frankrike, Spanien, liksom i Sydamerika, Japan, Kina, Turkiet och de arabiska länderna, till och med Ryssland igen i framtiden. Dessa språk används för att kommunicera med hundratals miljoner människor i flera kontinenter, som inte kan engelska.

Översättningsprogram och mobilapplikationer lägger ytterligare en dimension till detta. Tack vare dem har jag kunnat föra samtal på till exempel kinesiska, turkiska, ryska och arabiska, trots att jag knappt kan tre ord på dessa språk. Även om kvaliteten inte än är tillräcklig för handelsavtal eller diplomati, går utvecklingen fortare än många tror.

Så låt oss lägga språkfrågan åt sidan och istället börja utforska den enorma kulturrikedom som Sverige och finlandssvenskheten kan erbjuda oss, med ett öppet sinne!